På Facebook får ju ingen missfall
Det tar ett tag innan jag fattar vad hon säger:
”Det ville
sig inte.”
Men så hör
jag snyftningarna och börjar stamma.
– Men ...
när? Ni var ju på grillfest i går. Det såg jag på Facebook.
Jag hör
genom luren hur hon skrattar till mellan tårarna.
– I går
morse. Men du vet hur det är ... Ingen får missfall på Facebook, säger hon.
Det är andra
gången vi har samma konversation, jag och min fina, älskade vän med den
fientligt inställda livmodern. Jag försöker trösta det som inte går att trösta.
Vi pratar om en bebis som fanns, som inte finns. Som är så efterlängtad, önskad och älskad som ett
barn kan bli. Men som inte blev hennes bebis den här gången heller.
När vi
lägger på loggar jag instinktivt in på ansiktsboken. Går rakt till hennes sida.
Tittar på bilden jag gett en tumme upp så sent som kvällen innan, hennes
grillkväll med vänner.
Hon är
vacker.
Hon ler.
Med munnen,
tänker jag. Inte med ögonen.
På Facebook
får ingen missfall. Orden
ringer i mitt huvud. Jag klickar in på nyhetsflödet.
Han som
precis har separerat har gjort en tumme upp på sitt ex statusuppdatering om
något obetydligt, trots att de skrek på varandra sist de pratade.
Hon som jag
vet räknar dagarna till hon ska säga upp sig i augusti har lagt ut ännu en bild
från sitt jobb med ett par floskler om underbara arbetskamrater.
Allt på
Facebook är inte lögn. Men mycket är det.
Bland de
genuina guldkornen i människors liv, junibröllopen, semesterbilderna och
midsommarfirandet, ligger de där, inklämda i cyberrymden. Små falska illusioner
om ett lyckat liv.
Den där
ramsan om ”sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne” smattrar förbi.
Måste vi ha
sol inne – bara för att det råkar vara sol ute?
Grillkvällar
och rosé och hoppbilder på stranden.
På Facebook
får ingen missfall. Speciellt inte i slutet av juni, när sommaren ska börja på
riktigt.
Jag öppnar
ett nytt fönster och går in på sidan igen. Går bakåt i tiden bland mina egna
statusuppdateringar. Det visar sig att jag inte kastar sten i glashus. Jag
lyfter upp betongklumpar och hivar iväg dem.
Sju bilder.
Jag ler på varenda en.
Med munnen.
Inte med ögonen.
Och jag
undrar hur en äkta statusuppdatering skulle tas emot bland mina 401 vänner.
Hur många
tummar upp det skulle resultera i att skriva ett inlägg om hur jobbig den
senaste månaden varit.
Om jag
berättar hur arg jag är på mig själv att jag tröstätit och gått upp fem av de
femton kilon jag gått ner?
Hur rädd jag
är för att den andra boken jag skriver ska bli sämre än den första?
Hur jag
tillbringade den senaste skiftledigheten med att ligga i sängen i pyjamas i
fyra dygn och kolla på Elementary?
Skulle jag
få fyra tummar? Fyrtio? Fyrahundra?
Jag leker
med tanken att skriva ”Just nu är det
inte så jävla tumme upp, det där som kallas livet” på Facebook.
Men jag
tycker genuint om de där 401 personerna. Vill inte förstöra de- ras
semesterstämning, om än ens för några sekunder, tills de tummat upp och gått
vidare med sina liv.
Så jag
skriver ingen statusuppdatering i dag.
Jag väntar
tills jag mår bättre.
För på Facebook får ju ingen missfall.
